Damen är 1 år och 4 månader. I en ålder där man skall smaka på allt, pillra på allt, ser och  hittar allt- ni vet hur det är, alla föräldrar där ute. I detta fall är det extra spännande att vara förälder. P.g.a gummans Celiaki måste vi för närvarande vara hennes bodyguards. Hur svårt är nu detta? Hm, nu skall jag försöka förklara så att ni får en känsla av det hela. Att laga mat som vi kan äta allihopa är inga problem alls. Svårigheten ligger i partiklar och smulor som finnes om man inte är hemma. Föreställ dig att du har en 1.4 åring på ett sisånär, och så far du hem och hälsar på hos vänner, bekanta, anhöriga, eller far ut på cafe, restaurang. När du kommer fram finns det utslängt på golv och bord lite varstans - Indianpärlor. Nu är indianpärlor stora i jämförelse med smulor men ,,,då kanske ni får en bild i huvudet.

Tänk dig sedan att får ditt barn i sig 1 indianpärla (stor jämförelsevis med hur mycket som krävs för katastrof) så väntar 5-7 nätter med ett tröstlöst barn, du får sitta uppe och trösta barnet pga att barnet har fruktansvärt ont i magen. Till nätterna hör också  5 -7 dagar med mycket gråt och gnäll. Barnet  kan absolut inte leka själv pga sömnbrist och magknip.   Magsjukeluktande avföring mm.   Oftast är det bästa på dagarna att göra saker, att hälsa på hos folk så att hon blir distraherad- vi flyr hemmet :-)

Vi har precis kommit ur den tredje kontamineringen som blivit i sommar.

Japp, så är det. Det skall säkert bli lättare när hon är lite större :-)

Men vi klarade oss igenom den tillsammans.

Nu äntligen har vi börjat att få ordning på vårat liv,

framförallt- lilla   mår bra,

 har inte ont, alla symptom har försvunnit  och tösen sover på nätterna.

 Det tog över 1 år att komma hit men nu är vi här.

CELIAKI

-heter det som har ställt till det, hon var sjuk.

Nu är hon inte sjuk längre, nu när hon får rätt kost.

Nu är hon så glad, finurlig, rolig och  gosig

en rikig liten spelevink har vi fått.

 Den lilla juvel  som har glimtat till i bland mitt i allt kaos  har vi hos numera hela tiden.

Nu är det ännu en bit kvar tills det blir lite lättare, tarmen måste läka, men vi är på god väg och vi kan börja njuta. Allting är inte en enda lång kamp längre.

Till alla förstagångsföräldrar ( och även föräldrar som har det svårt just nu)

- LITA PÅ ER SJÄLVA, NI KÄNNER ERT BARN BÄST!

Vi är så glada att vi har stått på oss och inte lyssnat på alla som tror sig veta. Vi lyckades skaffa rätt hjälp åt vårat barn genom att lyssna på henne och lita på oss själva.